Woop
Jag ljuger ofta för andra men det är framförallt för att jag försöker lura mig själv. Tog man bort alla människor från jorden skulle jag ändå försöka att ignorera sanningen genom egna konstruktioner av verkligheten. Har nu spenderat ca. 30 minuter på att försöka ta bort alla inlägg från Facebook och önskar verkligen jag kunde hitta någon knapp som raderar allt där. Vill inte komma ihåg saker som hänt, inget av det, varken positivt eller negativt.
Jag är trött på att gå in i den stereotypa "geek character" roll där personen kastar sig hejdlöst framför människor i desperation om uppmärksamhet för att sen bli ignorerad och isolerad. Jag har många vänner eller så har jag inga vänner för jag verkar ha samma relation med alla. Om det här är vänskap så vet jag inte hur dom i filmer lyckas få ihop filmkvällar och sena telefonsamtal om problem som inträffat under dagen eller den där pålitliga dialogen som dom har framåt slutet av serien där dom påminner varandra om att inget någonsin kommer att komma emellan dom. Ifall det är en felaktig syn på vänskap jag fått där så vet jag inte vad det är jag försöker att uppnå. Om det här är hur vänskap ser ut så vill jag gärna veta vem man vänder sig till då man behöver någon att prata med eller känner sig ensam. Jag har försökt att gå in i en ny personlighet på senaste tiden. En som har mer självförtroende, som klarar sig själv, som är säker i sin roll som människa.
Men sanningen är att för varje dag som jag spenderar i den karaktären desto längre in i lögnerna kommer jag. Jag är svag =). Försöker få tiden att gå genom att spela spel, se på serier, agera apatisk inför relationer. Vet inte vad jag väntar på eller hoppas ska ändras. Vill bara ha det som jag hade förut, innan allt gick åt helvete. Dom veckorna jag spenderade i Halmstad eller i Dalarö. Nu finns inget annat än hopplösa illusioner och lögner kvar. Är ibland lättare att tänka på det som att det är ett jävla skämt och att jag har någon sorts förklaring eller upplösning på skämtet. Har ingen fcking aning om hur man tar sig ur den här...roliga...situationen.
Jag är trött på att gå in i den stereotypa "geek character" roll där personen kastar sig hejdlöst framför människor i desperation om uppmärksamhet för att sen bli ignorerad och isolerad. Jag har många vänner eller så har jag inga vänner för jag verkar ha samma relation med alla. Om det här är vänskap så vet jag inte hur dom i filmer lyckas få ihop filmkvällar och sena telefonsamtal om problem som inträffat under dagen eller den där pålitliga dialogen som dom har framåt slutet av serien där dom påminner varandra om att inget någonsin kommer att komma emellan dom. Ifall det är en felaktig syn på vänskap jag fått där så vet jag inte vad det är jag försöker att uppnå. Om det här är hur vänskap ser ut så vill jag gärna veta vem man vänder sig till då man behöver någon att prata med eller känner sig ensam. Jag har försökt att gå in i en ny personlighet på senaste tiden. En som har mer självförtroende, som klarar sig själv, som är säker i sin roll som människa.
Men sanningen är att för varje dag som jag spenderar i den karaktären desto längre in i lögnerna kommer jag. Jag är svag =). Försöker få tiden att gå genom att spela spel, se på serier, agera apatisk inför relationer. Vet inte vad jag väntar på eller hoppas ska ändras. Vill bara ha det som jag hade förut, innan allt gick åt helvete. Dom veckorna jag spenderade i Halmstad eller i Dalarö. Nu finns inget annat än hopplösa illusioner och lögner kvar. Är ibland lättare att tänka på det som att det är ett jävla skämt och att jag har någon sorts förklaring eller upplösning på skämtet. Har ingen fcking aning om hur man tar sig ur den här...roliga...situationen.
Aneth et nor galler faren ter hammeth vare domad ter nin vath...
Vissa dagar, som idag, känner jag för att gå ut och slö sönder byggnader och marken själv tills allt faller ner till ett stort hål så att man får en pause tills allt lugnar ner sig igen. Ibland ifrågasätter jag min aggressivitet och märker att den är väldigt passiv. Vardagligen ser jag människor i allmänheten som ventilerar frustration i små doser likt om dom skriker till, svär, eller bara uttrycker en ilska. Jag antar att min metod att hantera min ilska är skadlig då jag endast ler och försöker hålla mig osynlig i verkligheten där man inte vill göra någon ledsen vilket påverkar min emotionella status. Det är lättare att ventilera sin ilska här hemma. Men jag har inte slagit till något än för jag är rädd att ha sönder något. Vad gör man när man är arg? Jag föreställer mig att jag går fram till den personen/objektet jag är arg på och öppnar munnen vidöppet vilket gör att det flyger ut ljudvågor och luftströmmar som sliter sönder huden/materialet på personen/objektet.
Har lyckats sova 4 timmar nu under en 3 dagars period och min syn börjar påverkas på ett underhållande sätt igen. Byggnader gungar och träden dras mot varandra när jag är utomhus. Människorna i TVn smälter ihop. När jag var yngre och spenderade 4-5 dagar utan att sova per vecka var jag livrädd för hjärnskador men min diabetesläkare försökte hjälpa mig genom att säga att jag kommer sova när jag blir så pass trött att jag inte klarar av att vara vaken. Jag tyckte det var ett hemskt svar för det kändes som samma sak man säger till en döende person. Sömn har aldrig varit något jag har kontroll över. Jag önskar jag hade det, eller inte fick några symptom om jag inte har sovit.
Jag tror att jag är inne i någon sorts psykologisk spärr där jag inte vill lämna min barndom eller det läge som jag var i när jag var barn. Jag är inte 100% varför eller ifall det ens är sant men jag värderar det varken som negativt eller positivt. Jag klarar bara inte av tanken av att vara "vuxen" (den vuxna diskursen som finns i Svensk kultur). Jag har nu kollat igenom dom 2 första säsongerna igen av Hannah Montana av desperation då jag vet att dom håller på att visa den sista säsongen nu som jag också följer. Jag gillar inte när bra serier tar slut, det känns som om dom sviker en. Jag vill själv kunna välja när jag vill sluta följa en serie.
Jag är glad över att vara mig. Jag är en glad person men jag önskar jag kunde träffa vänner enklare. Det var 2 år sen jag umgicks med någon jämnårig nu. Jag gillar inte populära människor. Det är den enda sorts människor som jag har svårt för. Dom har aldrig tid för en, glömmer ofta bort en, har alltid viktigare saker för sig. Det påverkar ens världssyn och jag vill inte ha det så egentligen. Jag önskar jag inte visste något alls, gick på fester, drack alkohol, åkte utomlands med människor för att se världen. Jag är ändå glad att vara mig men även optimister drömmer.
Har lyckats sova 4 timmar nu under en 3 dagars period och min syn börjar påverkas på ett underhållande sätt igen. Byggnader gungar och träden dras mot varandra när jag är utomhus. Människorna i TVn smälter ihop. När jag var yngre och spenderade 4-5 dagar utan att sova per vecka var jag livrädd för hjärnskador men min diabetesläkare försökte hjälpa mig genom att säga att jag kommer sova när jag blir så pass trött att jag inte klarar av att vara vaken. Jag tyckte det var ett hemskt svar för det kändes som samma sak man säger till en döende person. Sömn har aldrig varit något jag har kontroll över. Jag önskar jag hade det, eller inte fick några symptom om jag inte har sovit.
Jag tror att jag är inne i någon sorts psykologisk spärr där jag inte vill lämna min barndom eller det läge som jag var i när jag var barn. Jag är inte 100% varför eller ifall det ens är sant men jag värderar det varken som negativt eller positivt. Jag klarar bara inte av tanken av att vara "vuxen" (den vuxna diskursen som finns i Svensk kultur). Jag har nu kollat igenom dom 2 första säsongerna igen av Hannah Montana av desperation då jag vet att dom håller på att visa den sista säsongen nu som jag också följer. Jag gillar inte när bra serier tar slut, det känns som om dom sviker en. Jag vill själv kunna välja när jag vill sluta följa en serie.
Jag är glad över att vara mig. Jag är en glad person men jag önskar jag kunde träffa vänner enklare. Det var 2 år sen jag umgicks med någon jämnårig nu. Jag gillar inte populära människor. Det är den enda sorts människor som jag har svårt för. Dom har aldrig tid för en, glömmer ofta bort en, har alltid viktigare saker för sig. Det påverkar ens världssyn och jag vill inte ha det så egentligen. Jag önskar jag inte visste något alls, gick på fester, drack alkohol, åkte utomlands med människor för att se världen. Jag är ändå glad att vara mig men även optimister drömmer.
