hej
Alla mina vänner bryr sig om mig, umgås med dom varje vecka ^^ Har tröttnat, igen, likt jag säger vid varje inträde till depression. Försöka prata med andra, även fast dom inte behöver eller vill det, får ingen respons. Säger att det här är vänskap, eller det är internetbaserad vänskap. Det är inte som med andra, det är en internetbaserad vänskap. Kan inte förvänta dig att det är lika viktigt. Hoppades dom menade allvar. Någon kommentar vore kul. Blev inte som planerat. Kan inte kommunicera. Jag är jobbig, förlåt mig. Var inte meningen att störa. Stör gärna mig, gör inget. Fuck it. Väntar till nästa år.
Meow...
I fucking hate this place.
Woop
Jag ljuger ofta för andra men det är framförallt för att jag försöker lura mig själv. Tog man bort alla människor från jorden skulle jag ändå försöka att ignorera sanningen genom egna konstruktioner av verkligheten. Har nu spenderat ca. 30 minuter på att försöka ta bort alla inlägg från Facebook och önskar verkligen jag kunde hitta någon knapp som raderar allt där. Vill inte komma ihåg saker som hänt, inget av det, varken positivt eller negativt.
Jag är trött på att gå in i den stereotypa "geek character" roll där personen kastar sig hejdlöst framför människor i desperation om uppmärksamhet för att sen bli ignorerad och isolerad. Jag har många vänner eller så har jag inga vänner för jag verkar ha samma relation med alla. Om det här är vänskap så vet jag inte hur dom i filmer lyckas få ihop filmkvällar och sena telefonsamtal om problem som inträffat under dagen eller den där pålitliga dialogen som dom har framåt slutet av serien där dom påminner varandra om att inget någonsin kommer att komma emellan dom. Ifall det är en felaktig syn på vänskap jag fått där så vet jag inte vad det är jag försöker att uppnå. Om det här är hur vänskap ser ut så vill jag gärna veta vem man vänder sig till då man behöver någon att prata med eller känner sig ensam. Jag har försökt att gå in i en ny personlighet på senaste tiden. En som har mer självförtroende, som klarar sig själv, som är säker i sin roll som människa.
Men sanningen är att för varje dag som jag spenderar i den karaktären desto längre in i lögnerna kommer jag. Jag är svag =). Försöker få tiden att gå genom att spela spel, se på serier, agera apatisk inför relationer. Vet inte vad jag väntar på eller hoppas ska ändras. Vill bara ha det som jag hade förut, innan allt gick åt helvete. Dom veckorna jag spenderade i Halmstad eller i Dalarö. Nu finns inget annat än hopplösa illusioner och lögner kvar. Är ibland lättare att tänka på det som att det är ett jävla skämt och att jag har någon sorts förklaring eller upplösning på skämtet. Har ingen fcking aning om hur man tar sig ur den här...roliga...situationen.
Jag är trött på att gå in i den stereotypa "geek character" roll där personen kastar sig hejdlöst framför människor i desperation om uppmärksamhet för att sen bli ignorerad och isolerad. Jag har många vänner eller så har jag inga vänner för jag verkar ha samma relation med alla. Om det här är vänskap så vet jag inte hur dom i filmer lyckas få ihop filmkvällar och sena telefonsamtal om problem som inträffat under dagen eller den där pålitliga dialogen som dom har framåt slutet av serien där dom påminner varandra om att inget någonsin kommer att komma emellan dom. Ifall det är en felaktig syn på vänskap jag fått där så vet jag inte vad det är jag försöker att uppnå. Om det här är hur vänskap ser ut så vill jag gärna veta vem man vänder sig till då man behöver någon att prata med eller känner sig ensam. Jag har försökt att gå in i en ny personlighet på senaste tiden. En som har mer självförtroende, som klarar sig själv, som är säker i sin roll som människa.
Men sanningen är att för varje dag som jag spenderar i den karaktären desto längre in i lögnerna kommer jag. Jag är svag =). Försöker få tiden att gå genom att spela spel, se på serier, agera apatisk inför relationer. Vet inte vad jag väntar på eller hoppas ska ändras. Vill bara ha det som jag hade förut, innan allt gick åt helvete. Dom veckorna jag spenderade i Halmstad eller i Dalarö. Nu finns inget annat än hopplösa illusioner och lögner kvar. Är ibland lättare att tänka på det som att det är ett jävla skämt och att jag har någon sorts förklaring eller upplösning på skämtet. Har ingen fcking aning om hur man tar sig ur den här...roliga...situationen.
Aneth et nor galler faren ter hammeth vare domad ter nin vath...
Vissa dagar, som idag, känner jag för att gå ut och slö sönder byggnader och marken själv tills allt faller ner till ett stort hål så att man får en pause tills allt lugnar ner sig igen. Ibland ifrågasätter jag min aggressivitet och märker att den är väldigt passiv. Vardagligen ser jag människor i allmänheten som ventilerar frustration i små doser likt om dom skriker till, svär, eller bara uttrycker en ilska. Jag antar att min metod att hantera min ilska är skadlig då jag endast ler och försöker hålla mig osynlig i verkligheten där man inte vill göra någon ledsen vilket påverkar min emotionella status. Det är lättare att ventilera sin ilska här hemma. Men jag har inte slagit till något än för jag är rädd att ha sönder något. Vad gör man när man är arg? Jag föreställer mig att jag går fram till den personen/objektet jag är arg på och öppnar munnen vidöppet vilket gör att det flyger ut ljudvågor och luftströmmar som sliter sönder huden/materialet på personen/objektet.
Har lyckats sova 4 timmar nu under en 3 dagars period och min syn börjar påverkas på ett underhållande sätt igen. Byggnader gungar och träden dras mot varandra när jag är utomhus. Människorna i TVn smälter ihop. När jag var yngre och spenderade 4-5 dagar utan att sova per vecka var jag livrädd för hjärnskador men min diabetesläkare försökte hjälpa mig genom att säga att jag kommer sova när jag blir så pass trött att jag inte klarar av att vara vaken. Jag tyckte det var ett hemskt svar för det kändes som samma sak man säger till en döende person. Sömn har aldrig varit något jag har kontroll över. Jag önskar jag hade det, eller inte fick några symptom om jag inte har sovit.
Jag tror att jag är inne i någon sorts psykologisk spärr där jag inte vill lämna min barndom eller det läge som jag var i när jag var barn. Jag är inte 100% varför eller ifall det ens är sant men jag värderar det varken som negativt eller positivt. Jag klarar bara inte av tanken av att vara "vuxen" (den vuxna diskursen som finns i Svensk kultur). Jag har nu kollat igenom dom 2 första säsongerna igen av Hannah Montana av desperation då jag vet att dom håller på att visa den sista säsongen nu som jag också följer. Jag gillar inte när bra serier tar slut, det känns som om dom sviker en. Jag vill själv kunna välja när jag vill sluta följa en serie.
Jag är glad över att vara mig. Jag är en glad person men jag önskar jag kunde träffa vänner enklare. Det var 2 år sen jag umgicks med någon jämnårig nu. Jag gillar inte populära människor. Det är den enda sorts människor som jag har svårt för. Dom har aldrig tid för en, glömmer ofta bort en, har alltid viktigare saker för sig. Det påverkar ens världssyn och jag vill inte ha det så egentligen. Jag önskar jag inte visste något alls, gick på fester, drack alkohol, åkte utomlands med människor för att se världen. Jag är ändå glad att vara mig men även optimister drömmer.
Har lyckats sova 4 timmar nu under en 3 dagars period och min syn börjar påverkas på ett underhållande sätt igen. Byggnader gungar och träden dras mot varandra när jag är utomhus. Människorna i TVn smälter ihop. När jag var yngre och spenderade 4-5 dagar utan att sova per vecka var jag livrädd för hjärnskador men min diabetesläkare försökte hjälpa mig genom att säga att jag kommer sova när jag blir så pass trött att jag inte klarar av att vara vaken. Jag tyckte det var ett hemskt svar för det kändes som samma sak man säger till en döende person. Sömn har aldrig varit något jag har kontroll över. Jag önskar jag hade det, eller inte fick några symptom om jag inte har sovit.
Jag tror att jag är inne i någon sorts psykologisk spärr där jag inte vill lämna min barndom eller det läge som jag var i när jag var barn. Jag är inte 100% varför eller ifall det ens är sant men jag värderar det varken som negativt eller positivt. Jag klarar bara inte av tanken av att vara "vuxen" (den vuxna diskursen som finns i Svensk kultur). Jag har nu kollat igenom dom 2 första säsongerna igen av Hannah Montana av desperation då jag vet att dom håller på att visa den sista säsongen nu som jag också följer. Jag gillar inte när bra serier tar slut, det känns som om dom sviker en. Jag vill själv kunna välja när jag vill sluta följa en serie.
Jag är glad över att vara mig. Jag är en glad person men jag önskar jag kunde träffa vänner enklare. Det var 2 år sen jag umgicks med någon jämnårig nu. Jag gillar inte populära människor. Det är den enda sorts människor som jag har svårt för. Dom har aldrig tid för en, glömmer ofta bort en, har alltid viktigare saker för sig. Det påverkar ens världssyn och jag vill inte ha det så egentligen. Jag önskar jag inte visste något alls, gick på fester, drack alkohol, åkte utomlands med människor för att se världen. Jag är ändå glad att vara mig men även optimister drömmer.
I am not a robot
Vi bollade mellan funktionella metoder angående kommunikationsprocesser men vi föll alla ner då dörrtröskeln var alltför problematisk för oss. Det var den dagen vi lärde oss varför man bör veta vad som kommer hända innan det händer, likt hunden som kliar sig innan det kliar eller katten som dricker ur en tom skål.
Vad har jag gjort idag? "INGET" skulle man svara om man följer en av forskarna inom strängteori som hävdar att alla människor anser att deras bidrag till mänskligheten är viktigt och allt har en betydelse. Men nej, jag har inte gjort något alls som påverkar universum ens det minsta. Jag åkte buss till stan för att inhandla kläder. På bussen satt det 5 stycken människor sammanlagt och alla hade en identisk säkerhetscirkel kring sig. Ingen satt på sätet bredvid varandra eller på sätet framför eller bakom den andra. Det kom sammanlagt in 3 stycken till på väg mot stan och dom granskade länge den långa korridoren som bussen består av för att sen bestämma sig för att stå upp i mitten av bussen. Vi är väldigt rädda för det okända men ändå hävdar vi att vi ingår i ett samhälle, en samverkan, en organisation. Vissa är iaf ärliga nog att hävda motsatsen.
Uppe på stan var jag inne på H&M där jag har inhandlat alla mina kläder sen ca. 6-7 år tillbaka. När människor handlar kläder är dom väldigt angelägna om att göra det långsamt, likt att det är en exklusiv företéelse att vistas i en affär. Man går runt och observerar alla möjliga alternativ för att sen övertyga sig själv individuellt eller med hjälp av någon annan ("Men du borde helt klart köpa den där", "Men den passar skitbra på dig") att köpa produkten. Det är en konstant intryckskedja där ens egna utseende sätts i fokus likt att man ändrar diskurs så fort man kommer in där. Det finns speglar överallt där människor stannar upp och man ser människor som går bakom som i sin tur stannar upp för att kolla på något som den inte ens hade ambition att kolla på förut men gör det ändå för att inte ändra rhytmen i affären.
I omklädningsrummet finns det sällan ljudisolerade bås så det är underhållande att lyssna på konversationer som sker runtomkring. Från två tonårstjejer som ber varandra upprepade gånger att dra av varandras byxor med kommentarer som "Fan va tighta byxorna är" och "Kan du kolla hur mina ben ser ut? Den jävla spegeln hjälper inte så mycké". Åt andra hållet finns det en annan tjej, dock betydligt äldre, som står och hummar till en CKY låt som jag hade glömt bort. Men nu i efterhand märker jag att det kanske inte ens var den låten utan att, genom hummandets estetiska otydlighet, bara är jag som kom ihåg låten och antar att den gick så.
Väntandes på bussen hem när mörkret har börjat komma fram, eller det är mer att ljuset har avlägsnat sig, börjar ens psyke må bra igen. Jag hade glömt hur skönt det känns att vara utomhus i ett industriellt område när det är mörkt och man känner sig som en del av naturen. Det är dock problematiskt att vistas utomhus vid den tiden då man står inför 2 hot: man kan antingen bli misstagen för någon av serievåldtäcksmännen som finns i Örebro nu vilket inte är så kul, eller så kan man bli rånad väldigt enkelt då människor är medvetna om att natten är en tid då det är fritt fram när alla andra har gått och lagt sig. Jag önskar att natten var mer av en fristad där man kunde vistas utan allt det andra, där man kan sitta utomhus på en vinklad staty och se hur jorden roterar mot nya stjärnbilder. Allt det samtidigt som man slipper andras benägenhet att lägga sig i ens egna motiv.
Vad har jag gjort idag? "INGET" skulle man svara om man följer en av forskarna inom strängteori som hävdar att alla människor anser att deras bidrag till mänskligheten är viktigt och allt har en betydelse. Men nej, jag har inte gjort något alls som påverkar universum ens det minsta. Jag åkte buss till stan för att inhandla kläder. På bussen satt det 5 stycken människor sammanlagt och alla hade en identisk säkerhetscirkel kring sig. Ingen satt på sätet bredvid varandra eller på sätet framför eller bakom den andra. Det kom sammanlagt in 3 stycken till på väg mot stan och dom granskade länge den långa korridoren som bussen består av för att sen bestämma sig för att stå upp i mitten av bussen. Vi är väldigt rädda för det okända men ändå hävdar vi att vi ingår i ett samhälle, en samverkan, en organisation. Vissa är iaf ärliga nog att hävda motsatsen.
Uppe på stan var jag inne på H&M där jag har inhandlat alla mina kläder sen ca. 6-7 år tillbaka. När människor handlar kläder är dom väldigt angelägna om att göra det långsamt, likt att det är en exklusiv företéelse att vistas i en affär. Man går runt och observerar alla möjliga alternativ för att sen övertyga sig själv individuellt eller med hjälp av någon annan ("Men du borde helt klart köpa den där", "Men den passar skitbra på dig") att köpa produkten. Det är en konstant intryckskedja där ens egna utseende sätts i fokus likt att man ändrar diskurs så fort man kommer in där. Det finns speglar överallt där människor stannar upp och man ser människor som går bakom som i sin tur stannar upp för att kolla på något som den inte ens hade ambition att kolla på förut men gör det ändå för att inte ändra rhytmen i affären.
I omklädningsrummet finns det sällan ljudisolerade bås så det är underhållande att lyssna på konversationer som sker runtomkring. Från två tonårstjejer som ber varandra upprepade gånger att dra av varandras byxor med kommentarer som "Fan va tighta byxorna är" och "Kan du kolla hur mina ben ser ut? Den jävla spegeln hjälper inte så mycké". Åt andra hållet finns det en annan tjej, dock betydligt äldre, som står och hummar till en CKY låt som jag hade glömt bort. Men nu i efterhand märker jag att det kanske inte ens var den låten utan att, genom hummandets estetiska otydlighet, bara är jag som kom ihåg låten och antar att den gick så.
Väntandes på bussen hem när mörkret har börjat komma fram, eller det är mer att ljuset har avlägsnat sig, börjar ens psyke må bra igen. Jag hade glömt hur skönt det känns att vara utomhus i ett industriellt område när det är mörkt och man känner sig som en del av naturen. Det är dock problematiskt att vistas utomhus vid den tiden då man står inför 2 hot: man kan antingen bli misstagen för någon av serievåldtäcksmännen som finns i Örebro nu vilket inte är så kul, eller så kan man bli rånad väldigt enkelt då människor är medvetna om att natten är en tid då det är fritt fram när alla andra har gått och lagt sig. Jag önskar att natten var mer av en fristad där man kunde vistas utan allt det andra, där man kan sitta utomhus på en vinklad staty och se hur jorden roterar mot nya stjärnbilder. Allt det samtidigt som man slipper andras benägenhet att lägga sig i ens egna motiv.
