Aneth et nor galler faren ter hammeth vare domad ter nin vath...
Vissa dagar, som idag, känner jag för att gå ut och slö sönder byggnader och marken själv tills allt faller ner till ett stort hål så att man får en pause tills allt lugnar ner sig igen. Ibland ifrågasätter jag min aggressivitet och märker att den är väldigt passiv. Vardagligen ser jag människor i allmänheten som ventilerar frustration i små doser likt om dom skriker till, svär, eller bara uttrycker en ilska. Jag antar att min metod att hantera min ilska är skadlig då jag endast ler och försöker hålla mig osynlig i verkligheten där man inte vill göra någon ledsen vilket påverkar min emotionella status. Det är lättare att ventilera sin ilska här hemma. Men jag har inte slagit till något än för jag är rädd att ha sönder något. Vad gör man när man är arg? Jag föreställer mig att jag går fram till den personen/objektet jag är arg på och öppnar munnen vidöppet vilket gör att det flyger ut ljudvågor och luftströmmar som sliter sönder huden/materialet på personen/objektet.
Har lyckats sova 4 timmar nu under en 3 dagars period och min syn börjar påverkas på ett underhållande sätt igen. Byggnader gungar och träden dras mot varandra när jag är utomhus. Människorna i TVn smälter ihop. När jag var yngre och spenderade 4-5 dagar utan att sova per vecka var jag livrädd för hjärnskador men min diabetesläkare försökte hjälpa mig genom att säga att jag kommer sova när jag blir så pass trött att jag inte klarar av att vara vaken. Jag tyckte det var ett hemskt svar för det kändes som samma sak man säger till en döende person. Sömn har aldrig varit något jag har kontroll över. Jag önskar jag hade det, eller inte fick några symptom om jag inte har sovit.
Jag tror att jag är inne i någon sorts psykologisk spärr där jag inte vill lämna min barndom eller det läge som jag var i när jag var barn. Jag är inte 100% varför eller ifall det ens är sant men jag värderar det varken som negativt eller positivt. Jag klarar bara inte av tanken av att vara "vuxen" (den vuxna diskursen som finns i Svensk kultur). Jag har nu kollat igenom dom 2 första säsongerna igen av Hannah Montana av desperation då jag vet att dom håller på att visa den sista säsongen nu som jag också följer. Jag gillar inte när bra serier tar slut, det känns som om dom sviker en. Jag vill själv kunna välja när jag vill sluta följa en serie.
Jag är glad över att vara mig. Jag är en glad person men jag önskar jag kunde träffa vänner enklare. Det var 2 år sen jag umgicks med någon jämnårig nu. Jag gillar inte populära människor. Det är den enda sorts människor som jag har svårt för. Dom har aldrig tid för en, glömmer ofta bort en, har alltid viktigare saker för sig. Det påverkar ens världssyn och jag vill inte ha det så egentligen. Jag önskar jag inte visste något alls, gick på fester, drack alkohol, åkte utomlands med människor för att se världen. Jag är ändå glad att vara mig men även optimister drömmer.
Har lyckats sova 4 timmar nu under en 3 dagars period och min syn börjar påverkas på ett underhållande sätt igen. Byggnader gungar och träden dras mot varandra när jag är utomhus. Människorna i TVn smälter ihop. När jag var yngre och spenderade 4-5 dagar utan att sova per vecka var jag livrädd för hjärnskador men min diabetesläkare försökte hjälpa mig genom att säga att jag kommer sova när jag blir så pass trött att jag inte klarar av att vara vaken. Jag tyckte det var ett hemskt svar för det kändes som samma sak man säger till en döende person. Sömn har aldrig varit något jag har kontroll över. Jag önskar jag hade det, eller inte fick några symptom om jag inte har sovit.
Jag tror att jag är inne i någon sorts psykologisk spärr där jag inte vill lämna min barndom eller det läge som jag var i när jag var barn. Jag är inte 100% varför eller ifall det ens är sant men jag värderar det varken som negativt eller positivt. Jag klarar bara inte av tanken av att vara "vuxen" (den vuxna diskursen som finns i Svensk kultur). Jag har nu kollat igenom dom 2 första säsongerna igen av Hannah Montana av desperation då jag vet att dom håller på att visa den sista säsongen nu som jag också följer. Jag gillar inte när bra serier tar slut, det känns som om dom sviker en. Jag vill själv kunna välja när jag vill sluta följa en serie.
Jag är glad över att vara mig. Jag är en glad person men jag önskar jag kunde träffa vänner enklare. Det var 2 år sen jag umgicks med någon jämnårig nu. Jag gillar inte populära människor. Det är den enda sorts människor som jag har svårt för. Dom har aldrig tid för en, glömmer ofta bort en, har alltid viktigare saker för sig. Det påverkar ens världssyn och jag vill inte ha det så egentligen. Jag önskar jag inte visste något alls, gick på fester, drack alkohol, åkte utomlands med människor för att se världen. Jag är ändå glad att vara mig men även optimister drömmer.
Kommentarer
Trackback
